Snön lyser med sin frånvaro. Fortfarande.
Bilderna är tagna förra vintern då vi hade en rejäl vinter.
Med både kyla och massvis med snö.
Inte för att det gör mig så mycket att det inte är tonvis med snö.
Men jag tänker på dem som tycker om det vita och
på alla barn som vill slänga sig ner för pulkabacken.
Och vråla för full hals: Se upp i backen, tusen hål i nacken....
Jag är så tacksam. Attans så tacksam är jag. Över er.
Ni som läser mitt babbel.
Vissa dagar och inlägg blir jag så trött på mig själv och hela grejen.
Hur kan jag inspirera någon annan med min blogg som ständigt handlar om unge, hund, och hus.
Ni är så många där ute som inspirerar mig. Med era härliga inlägg och vackra hem.
Men jag själv ser mig inte alls som inspirerande. Stundtals.
Igår, en vanlig måndagkväll kikade jag in snabbis och möts av detta:
Maria, jag läser din blogg så fort du skrivit något och jag blir alltid så glad.
De andas harmoni och lugn och jag mår gott av att läsa dem.
Ha en fortsatt fin vecka!
Kramar
Ja, vad säger man när man får en sån fin kommentar?
Hur glad man blir går inte att beskriva i ord.
Hjärtat hoppar till lite extra och man blir stolt.
Man får en liten extra kick att vilja inspirera er.
Och man slutar aldrig förvånas över hur många härliga och goa människor det finns där ute.
TUSEN TACK!
♥
